One Direction Novell

”Johanna?”, Niall tittar förvånat på mig, men jag ignorerar honom för att låta blicken glida över Moa. Hon ser ut att må bra, hennes bruna hår ligger slätt och vackert som vanligt, och alla hennes kläder var på. Det enda som var annorlunda var att tårar rann nerför hennes olivfärgade kinder.

Jag låter mig själv titta på Niall. Där är det värre, han står på knä, med en ask framför sig. Inuti asken blänker en diamantprydd guldring.

”Åh, jävlar.”, säger jag.

Egentligen är det väl inte jag som ska bli chockad och falla ihop på golvet i en trasslig hög av avsky och ilska, men det är jag som gör det.

Jag låter mitt blonda, lockiga hår falla över och dölja ansiktet, låter tårar trilla nerför mina kinder och ner på det blanka, ljusa trägolvet.

”Det är inte som du tror!”, ropar Moa och knäar på golvet bredvid mig, ”Han... han... Det är bara inte som du tror, okej?”, Hon stryker undan mitt hår från ansiktet och torkar bort mina tårar med baksidan av handen, samtidigt som Niall ställer sig upp.

”Ja”, säger han försiktigt, ”Det måste inte alltid vara som det ser ut att vara... Åh, jag blev sugen på pizza. See ya!”, Han ler mjukt, går ut ur rummet och jag börjar skratta.

My och Ellinor kommer närmre, och efter ett tag knäar My bredvid Moa. Ellinor sätter sig på sängen.

”Varför gjorde han det? Eller alltså, vad gjorde han?”, ler My och Moa börjar rodna.

”Inget, egentligen... Han bara visade en ring han köpt och sen fjantade han runt lite...”, ”Men du började ju gråta!”, avbryter jag skarpt, och hon ler.

”Han var ju grymt rolig.”, ler hon, och drar sitt bruna hår bakom örat med en fjäderlätt beröring, ”Jag började gråta för att jag skrattade så mycket!”, hon reser sig upp, och borstar av byxorna som att de blivit smutsiga av att sitta på mitt rena golv. Det är omöjligt, Louis städar hela tiden.

Jag ger Moa en tvivlande blick, och ska precis öppna munnen för att anklaga henne för att ljuga när hon mimar 'inte nu', då jag snabbt nickar.

”Okej, vad kul.”, säger jag istället, och ger My och Ellinor en uppiggande blick,

”Ni kan väl gå i förväg? Så... att jag får lugna ner mig lite?”, det är egentligen en klen ursäkt, men My och Ellinor reser sig, My skickar ett uppmuntrande leende mot mig, och eftersom Ellinor känner mig lite bättre ger hon mig en kram.

”Det var ju inget farligt, bara ett skämt”, viskar hon, ”Så du behöver inte vara orolig.”, sedan släpper hon mig och följer glatt med My. Genast när de två stängt dörren, bleknar Moas leende och med det bleknar också hennes ansikte. Små pärltårar börjar trilla ner för hennes ansikte, och jag skyndar mig att lägga armarna mot henne, lätt besviken. Jag hade tänkt pressa ur Moa vad Niall egentligen gjort, men eftersom hon börjat gråta var det nu inget alternativ.

”Såja, såja...”, viskar jag, och Moa skjuter mig ifrån sig, torkar ilsket sina tårar.

”Du behöver inte gulla med mig!”, fräser hon, innan hon bryter ihop igen, och jag känner mig tvingad att gå och lägga armarna runt henne. Nu skjuter hon inte ifrån sig mig, och jag harklar mig lätt.

”Vad gjorde han?”, viskar jag mjukt, och hon hulkar ännu mer, ”Han friade väl inte till dig?”, Jag kan inte undvika att låta ilsken när jag sa det, men Moa skakade på huvudet.

”J-ja...”, hon sväljer, irrar runt med blicken och jag ser att det är något mer hon inte säger.

”Vad. Svarade. Du?”, säger jag och klämmer fast hennes ansikte mellan mina händer, tvingar henne att se på mig. Allt vildare tårar börjar tränga fram ur hennes ögonvrår, och en klämmande känsla uppstår samtidigt i min mage.

”Du sa väl inte ja?!”, skriker jag, jag bryr mig inte om att det antagligen hörs ändå bort till festen. Moa börjar skrikgråta.

”Jo, jo det sa jag! Jag vet inte varför! FÖRLÅT!”, skriker hon och knuffar bort mina händer från sitt ansikte för att begrava det i sina egna, ”Jag... jag gillar ju Harry...!”, snyftar hon sedan, lugnare, och jag klappar henne mjukt och försiktigt på huvudet, tills hon tittar upp på mig, då jag slår till henne.

Jag vet inte varför, jag brukar inte slå folk, ändå har jag slagit både Niall och Moa inom loppet av några dagar. ”Förlåt!”, viskar Moa, även fast det är jag som ska säga det eftersom jag slog henne, ”Men jag tog inte emot ringen... Det kanske inte gills då?”, Jag suckar och skakar på huvudet.

”Niall är en romantisk kille.”, säger jag, ”Han har inte träffat dig på över fem år, och innan dess sågs ni bara snabbt en gång. Han har livnärt sin kärlek på tanken av dig. Nu har du sagt ja till hans frieri, hur uppeldad tror du att det har gjort honom?”, Jag vill inte låta anklagande, men det är så jag låter, men ändå så börjar Moa inte gråta igen. Tvärtemot ser hon faktiskt gladare ut än vad hon brukar, när hon i ett snabbt steg ställer sig upp, knyter nävarna och ler ner mot mig.

”Då får jag väl visa honom att jag inte är ett dugg intresserad av att ha honom som pojkvän eller man.”

/Johanna