One Direction Novell

”Vi har gjort upp allting, så du får take one for the team nu. Du ska sova i Zayns rum, Ellinor sover med mig, Niall sover på soffan, Louis och Zarah sover i ditt rum och Harry och Moa får sova i samma rum. My stannar också, men hon sover på golvet i ditt rum”, Han fullständigt strålar av glädje, och jag biter ihop käkarna, ilsken.

”Kan inte Harry sova med Zayn?”, fräser jag, och Liam skakar leende på huvudet.

”Take one for the team!”, ler han och jag får en ondskefull känsla av att han och Zayn har kommit på någonting tillsammans....

”Vi vet båda två att jag inte kommer få någon sömn inatt, så kan du ta fram din dator, så får jag svara på fansens twittermeddelanden till dig?”, fräser jag och Zayn höjer högra ögonbrynet, innan han skrattar till.

”Om jag låter dig få min dator och tillgång till mitt twitterkonto, då kanske du skriver något elakt som hämnd.”, ler han och jag biter ihop käkarna, snurrar täcket hårdare runt mig, och grimaserar över den hårda madrassen jag sitter på. Den är inte mycket mjukare än golvet, men jag ligger ändå på den, vid Zayns fotända. Jag hade nekat till hans förslag att sova med honom, trots att det verkade varmt och mysigt, och efter det hade jag satt mig tillrätta och börjat psyka honom med arga blickar.

”Litar du inte på mig?”, frågar jag plötsligt med mjuk sårad röst, och Zayn lägger handen över ögonen.

”Nej.”, säger han lent, och jag spärrar upp ögonen, Zayn drar undan handen från ögonen och möter min blick samtidigt som jag suckar uppgivet.

”Smart pojke”, flinar jag trött, ”men jag vill fortfarande ha din dator. Eller din mobil. Vilket som, vilken är lättast att göra sönder?”, Jag lägger mig på sidan, sluter ögonen.

Louis. När jag tänker efter, var det nog den bästa dagen i mitt liv. Harry, Moa, jag, Louis.

En tanke slår mig med full och hård kraft, och jag flämtar till och trycker handen för munnen. Genast kastar sig Zayn fram mot mig, som att han väntade sig något sådant. Som att han väntade sig att jag plötsligt skulle börja gråta och kasta mig ner på golvet.

”Vad är det?”, frågar han högt, och tar tag i mina händer som jag tryckt över mitt ansikte, han drar dem uppåt och genom den olycka jag känner är jag glad att jag valt att ha alla mina kläder på mig.

”Vi... skyddade... oss... inte...”, säger jag lågt, mer för min egen skull än för att Zayn ska få veta, och jag mår illa när jag ser den lätta skugga av illamående som drar över Zayns ansikte.

”Åh, gumman...”, säger han och drar mig nära i en kram, ”Det behöver inte betyda någonting. Ingenting. Du kommer inte bli...”, han harklar sig, ”gravid av det där.”, Jag ger honom ett tappert leende, innan jag sluter ögonen och lutar huvudet på hans axel.

”Tack”, får jag fram, fast jag vågar plötsligt inte möta hans blick, och Zayn börjar klappa mig på huvudet.

”Sov nu.”, säger han mjukt, innan han tar bort mig från hans axel och lägger mig på madrassen istället. Det är nästan så att jag känner hans tvekan när han lagt ett täcke över mig, och jag blir nästan lite besviken när han inte gör det. När han inte ger mig en puss, eller en klapp på huvudet eller vad som helst. Men det är antagligen bäst så.

Hoppas att han äntligen fattat att jag inte kan ge honom någonting alls.

”Yoana!”, ropar Louis, innan han raglar till åt höger och stönar till. Efter honom kommer Harry, och han raglar också.

”Är du bakfull?”, skrattar jag högt, och Moa ler åt mig. Jag, Moa, Ellinor och My är de enda som inte sitter i en grimaserande hög av bakfylla och sömngrums, och vi alla gottar oss i att de som alltid ser så perfekta ut plötsligt ser ut som vandrande zombies.

Jag reser mig och kramar om Louis, som ger mig en mjuk kyss på munnen, och jag grimaserar till.

”Borsta tänderna innan du kysser någon!”, säger jag högt, men grabbar ändå tag i honom och sneglar omkring i rummet för att hitta Zarah med blicken. Hon får ju inte börja inbilla sig något.

”Vad letar du efter? Här är jag ju.”, Louis stryker min tumme, och jag vänder huvudet mot honom igen, ler ljuvt innan jag släpper honom. Zarah kanske gått.

”Vad blir det till frukost? Minns ni att ni inte har serverat något?”, frågar Niall sömnigt, och jag skrattar till. Att han alltid ska tänka på mat, även när han är bakfull.

”Det blir frusen pizza.”, säger Moa, och tittar ner i golvet istället för att möta Nialls blick när hon pratat med honom, ”Rester från igår.”'

Ellinor, som verkar fatta att Moa inte vill prata vidare med Niall, reser sig hastigt upp och Liam ler stort mot henne, innan han nickar och då tar hon ett djupt andetag. Jag slår mig genast ner på en stol vid det stora köksbordet som vi alla sitter vid, och Louis sätter sig bredvid mig.

”Jo...”, säger hon försiktigt, ”Jag vill bara att alla ska ha klart för sig... Jag menar... Jag och Liam är ihop nu, så han är min.”, Hon slår händerna för munnen som om hon har sagt något pinsamt, och hon tittar tårögt ner mot en Liam som skrattar.

”Just det”, säger han mellan skratten och drar ner Ellinor mot sig, ”Jag är din nu.”, Jag vänder bort huvudet från dem när de kysser varandra, för även om jag inte är någon liten blyg och oskuldsfull liten flicka tycker jag att just djupa kyssar tillhör deras privatliv. Dessutom är det pinsamt.

”Vad fina ni är.”, My kramar om dem, och jag rodnar till. Tänk att hon vågar, avbryta en kyss! Men hon tycks inte rodna eller tycka det är dumt alls, och allteftersom Liam, Niall, Ellinor och Moa börjar skratta släpper min rodnad.

De enda som inte skrattar är Louis och Harry, för de har fullt upp med att trycka båda händerna mot ögonen och stöna. Jag ler, möter Moas blick och börjar le ännu större i samförstånd. De drack båda två mycket hotellsprit, fastän de är så unga. Kanske firade de att de båda två hade hittat sina livs kärlekar.

Det värmer mig när jag tänker det. Sina livs kärlekar. Det är fint.

”Moa”, säger jag tyst när alla har brutit upp efter frukosten, jag har följt efter henne till hallen där hon börjar ta på sig ytterkläder, ”Vart ska du?”, Jag tar hennes hand, och tvingar henne att se på mig när hon viker undan med blicken

”...”, hon harklar sig högt, ”Jo, jag ska iväg och köpa... graviditets...test...”, Jag spärrar upp ögonen.

”Jaha...?”, säger jag misstänksamt, ”...Skyddade ni er inte?”, Jag känner hur mina kinder börjar hetta, och Moa börjar också rodna när hon mumlar fram de orden som så totalt avspeglar det jag och Louis gjorde.

”Vi... vi hade väl inte riktigt planerat att vi skulle... du vet... göra det, så när stunden kom glömde vi det. Vi var så inne i vår kärlek.”, hon ler för sig själv, och jag börjar kränga av sig jackan.

”Inte jag heller. Eller, alltså, vi skyddade oss inte heller. Jag hänger med. Och köper graviditetstest, alltså.”, Jag drar på mig en mössa, för fastän det håller på att bli vår så är det fortfarande kallt ute. Moa stirrar storögt på mig, och jag börjar skruva på mig av obehag.

”Åh. Okej”, får hon fram, och sedan öppnar hon dörren så att jag ska kunna gå ut före henne.

Jag lägger graviditetstestet på bordet, sedan går jag iväg. Vågar inte kolla resultatet, vill inte kolla resultatet. Men, hur stor är chansen egentligen? Stor. Obehagligt stor.

Jag vänder om, går tillbaka till bordet där Moa står, och hennes test ligger också på bordet. Resultatet neråt. Jag hör hur hon hyperventilerar, ser hur stora, blanka tårar rinner nerför hennes nu bleka kinder.

”Jag vill inte kolla”, gråter hon, ”tänk om...? Tänk om jag skaffat Harry ett barn!”, hon skriker till, och inombords tänker jag att det är skönt att alla andra gått och sett på bio, samtidigt som jag springer fram till henne och kramar om henne.

”Det var inte du som skaffade honom ett barn, Moa”, säger jag strängt med huvudet över hennes axel, ”ni skaffade det gemensamt. Om du ens är gravid.”, Hon sliter sig loss, tårar bubblar fram allt vildare och hon vänder och börjar springa iväg från köksbordet, där vi lagt våra resultat. Jag springer efter.

”Moa! Det är ingen fara!”, skriker jag, och griper tag i hennes hand, stannar henne och fångar upp henne innan hon faller ihop i en trasslig hög på golvet.

”Jag vill inte!”, gråtskriker hon och jag sväljer, börjar dra henne mot bordet. Inga ord hjälper hennes tårar, inser jag, bara vissheten om att det inte är något barn.

”Ser du”, viskar jag och sträcker testet som visar att hon inte är gravid mot henne, ”Det var inget. Inget alls.”, Hon nickar, stryker bort tårarna och ler. Jag sväljer oroligt, tar upp mitt test, och skriker till.

Två blåa streck. Gravid.

/Johanna