One Direction Novell

”Wow, ni lyckades att komma trettio minuter efter att ni skulle ha kommit! Rekord!”, säger Harry och Moa skrattar, de ger varandra en high five och lyckas samtidigt fläta in fingrarna i varandras händer. Jag ler lätt.

”Sorry”, säger Louis, ”Vi duschade.”, Jag börjar småfnittra, väldigt oskyldigt, och han ler nöjt mot mig, vilket får mig att börja skratta ännu mer.

”Okej, sötnosar, jag hörde att de har en kinarestaurang på tjugonde våningen. Det är en bit ner, men jag slår vad om att det är värt det.”, Moa nickar mot byggnadsmappen som sitter på väggen, och jag får nästan svindel när jag ser hur långt upp vi är.

”Trettionde våningen?!”, får jag fram och Louis lägger armen runt mig.

”Det var svindyrt, min älskling”, ler han och jag spärrar upp ögonen eftersom jag verkligen inte vill göra honom pank och arg på mig, ”men det var det värt. Det jobbiga var att bära dig upp, eftersom båren inte kom upp i hissen.” Han fnyser irriterat, inte mot mig men mot de som jobbade med båren, och jag rodnar. Tänk att alla i hotellet sett mig på båren! Plötsligt slår en tanke mig.

”Men.... vart är era livvakter?”, säger jag, och Harry skakar på huvudet så att hans ostyriga lockar flyger.

”De är alltid strax bakom oss. Vi är inte helt dumma i huvudet.”, Moa ler.

”Menar du 'vi' som i du och Louis, eller 'vi' som i du och jag?”, mumlar hon med lätt höjda ögonbryn, och jag kramar Louis armbåge. Harry viskar något som jag inte kan höra, men jag ser hur Moa blir glad över hans svar och efter det börjar hon dra oss mot hissen.

”Eftersom ingen protesterade”, ropar hon, ”blir det kinarestaurang!”, Jag grimaserar lätt, eftersom hennes mycket höjda röst bränner i mitt bakhuvud, men efter att Louis snabbt givit mig en puss på kinden känns det mindre smärtsamt, och hans hand i min gör det knappt ens ont att åka i hissen, även fast det ger mig svindel.

Vi går längs långa, kritvita korridorer med nästan ingen belysning som får mig att tänka på sjukhus, och i de vita korridorerna får jag också syn på deras livvakter. De går en bit bakom oss, ingenting man lägger märke till direkt, och de ser avspända ut, något som får mig att slappna av. De verkar inte uppfatta något omedelbart hot.

Jag vänder huvudet åt höger och vänster, tittar misstänksamt på varenda dörr vi går förbi, och när Louis till sist kramar åt min hand riktigt hårt, börjar jag bli mer trött än hungrig av det konstanta tittandet.

”Gumman”, lugnar han, ”Du behöver inte försöka skydda mig mot någon. Det har vi dem till.”, Han knäcker med nacken mot männen som går i stora pösiga tröjor, solglasögon och korta shorts. Jag frustar till av skratt.

”Varför har de på sig sådana kläder?”, viskar jag och Louis flinar till han också. ”För att de ska smälta in”, säger han mjukt, och jag börjar skratta ännu mer.

”Det är bara förvår, det är svinkallt ute! De smälter inte in, de ser ut som galningar!”, Louis rycker på axlarna när jag skämtsamt beklagar mig över livvakternas klädsel, innan han pekar mot en stor glasväg som det står något kinesiskt på, och Harry och Moa går in genom en nästan osynlig dörr den också gjord av glas.

Louis öppnar dörren för mig och bugar fjantigt, och jag fnittrar till samtidigt som jag får en kamerablixt i ansiktet. Jag backar reflexmässigt undan, och en av livvakterna ställer sig mellan mig och den som avfyrat blixten. Rummet fylls av kvinnoskrik, och jag trycker hårt händerna mot öronen för att stänga ute ljuden, samtidigt som Louis tar min hand.

”Bara le, gumman. Le, så tar livvakterna hand om resten.”, Jag vågar mig på att öppna ögonen, och ser att det är drygt tjugo tjejer som står och skriker utrustade med påslagna mobiltelefoner och kameror. Genast förstår jag att Louis inte vill synas med en tjej som blundar och trycker händerna mot öronen, och därför sträcker jag på mig, jag låter ett blygt leende leka i min mungipa och jag tittar ner i golvet samtidigt som jag trycker min axel mot Louis.

”Du är så snygg.”, viskar han mjukt, och jag flinar till, då livvakterna lotsar fram oss genom tjejmassan som verkar fyllas på för varje minut. ”Louis, Louis!”, skriker de, ”Harry, Harry!”, och ibland kommer det ett; ”Larry Stylingson!”, som får mig att vilja himla med ögonen.

”Ska vi gå någon annanstans?”, frågar jag, ”Jag menar...”, men det är försent, för Louis har redan gått och pratat med sina fans, och när jag ser Moa sitta ensam och övergiven vid ett bord går jag dit, utan skydd från någon livvakt.

”Är det inte fantastiskt att det älskar sina fans så mycket?”, säger hon när jag slår mig ned, och när jag ser hur hennes ögon gnistrar börjar jag skämmas. För jag tycker ju att det är hemskt att de älskar sina fans så mycket. Speciellt Louis. Han behöver bara älska mig. Men jag säger inte det, utan jag suckar lyckligt istället.

”Ja, de är mycket uppoffrande!”, piper jag glatt och Moa nickar, lite osäkert men det är ändå en nick.

”På tal om ingenting”, säger hon, ”Vi kommer nog inte kunna beställa för alla servitörer sprang och fangirlade över Harry och Louis.”, Jag skrattar till.

”Vad dumt”, skrattar jag fram, ”De skulle ju liksom få prata med dem om de kom hit och tog alla fyras beställningar.”, Hon nickar och börjar prata om någonting annat, och jag svarar på det, och efter en dryg halvtimme kommer Harry och Louis till vårt bord, svettiga och upprymda.

Jag ger dem en sur blick som de inte märker och sedan drar jag ut en stol till Louis, som glatt sätter sig.

”Det var en tjej som gav mig den här”, skrattar Harry och visar en chokladask med One Direction-logga på, ”Tänk att hon gick och släpade runt på den!”, Han ger asken en kärleksfull blick, och jag vill bara börja asflabba när jag ser Moas förolämpade min.

”Harry”, säger jag med en röst som bubblar av tillbakahållet skratt, ”Du ger chokladasken mer kärlek än vad du ger din flickvän!”, Han rycker till och börjar rodna, och det gör Moa också.

”Åh”, ler Louis, ”Är ni inte flickvän och pojkvän än?”, Han böjer sig fram för att ge Harry en klapp på armen, och jag begraver näsan i hans armveck där jag börjar skratta.

”Äsch”, säger Moa stelt med ett rött ansikte, ”Vi bryr oss inte om vad folk kallar oss. Det är bara pinsamt för Harry, tror jag. Varför vet jag inte...”, hennes ord innehåller en uppmaning om att Harry ska berätta varför, men om han fattar det visar han det i alla fall inte.

”Okej”, säger han istället och lägger chokladasken bredvid stolen, ”Ska vi beställa?”,

Skrattade åker vi hemåt i Louis' bil, och jag får köra eftersom både Louis och Harry druckit en viss alkohol. Slirande och försiktigt kör jag oss hemåt, alltid med foten halvt nedtryckt på bromsen eftersom jag inte fått körkort än och inte vill bli fasttagen av polisen.

Moa sitter i baksätet och gör jag vill inte veta vad med Harry och Louis sitter bredvid mig i förarsätet och tittar på mig, sina ögon riktade helt mot mig. Jag börjar rodna.

”Vad är det?”, frågar jag irriterat, ”Har jag någonting i ansiktet?”, Han skakar på huvudet och ler som i trans, samtidigt som han rör sin högra hand för att flytta en blond hårslinga till bakom örat.

”Du är bara så vacker.”, säger han och jag börjar rodna ännu mer, svänger tvärt in bilen på parkeringsplatsen framför vår lägenhet och ropar ”Nu är vi här!”, för att överrösta Harry och Moa som gör jag vill inte veta vadpå hög volym, sedan kastar jag mig ur bilen efter att ha knäppt av mig bilbältet. Louis hinner ikapp mig.

”Jag går och lägger mig, det har varit en tuff dag. Kom när du vill.”, sedan pussar han mig på pannan, rufsar mig i håret och öppnar dörren åt mig. Jag går tacksamt in, trycker på en knapp så att hissen ska komma åt Louis samtidigt som jag tar trapporna upp till tredje våningen där vi bor.

Efter några knackningar på vår dörr öppnar Liam. ”Hej?”, säger han, ”Hur är det med huvudet?”

Jag rodnar, och ler lätt. ”Bra”, säger jag snabbt, och får syn på en tjej i köket som står med en flaska vin.

”Öh, vem är det?”, frågar jag och Liam skrattar till.

”En av Nialls bästa kompisar, Zarah. Hon kom med vinet.”, Han vinkar mot henne, och hon vinkar snabbt tillbaka, med dimmig blick.

”Jaha? Och varför är hon här? Festen måste ju ändå vara slut... klockan är ju efter tolv! Jag vet, fester brukar vara till senare på natten, men ni började ju typ klockan tre eller fyra...”, Louis raglar förbi mig och vidare in i vårt rum, och fastän jag gärna vill följa efter honom, stannar jag kvar med Liam.

”Eh”, säger han, ”Hon är för full för att gå hem, så hon ska sova i din säng...”; Jag spärrar upp ögonen.

”WHAT?! Varför det?”, Han ger mig ett uppmuntrande leende, och jag morrar dovt. Ja, morrar.

”Vi har gjort upp allting, så du får take one for the team nu. Du ska sova i Zayns rum, Ellinor sover med mig, Niall sover på soffan, Louis och Zarah sover i ditt rum och Harry och Moa får sova i samma rum. My stannar också, men hon sover på golvet i ditt rum”, Han fullständigt strålar av glädje, och jag biter ihop käkarna, ilsken.

”Kan inte Harry sova med Zayn?”, fräser jag, och Liam skakar leende på huvudet.

”Take one for the team!”, ler han och jag får en ondskefull känsla av att han och Zayn har kommit på någonting tillsammans....